Snabbmode

Under 2018 har klimatförändringen fått lika mycket uppmärksamhet som feminism. Det har varit en storm på två fronter i olika världar – men det finns (åtminstone) en gemensam faktor för de två fenomenen, och den faktorn är den exotiska, okända och näst största businessen efter oljemarknaden: mode. Rättare sagt, snabbmode.

Efter många om och men under det gågna året har jag personligen kommit till den slutsatsen att trots att majoriteten av ansvaret för ansvarsfullt klimatförvaltande borde falla på större institutioner, företag och internationella organ, bär individen ändå ett privat ansvar för den inverkan hen har på sin omgivning. 

Detta gäller också mig. Är jag ärlig, vilket jag strävar efter att vara, jestas ändå, kan jag förbättra mycket i mitt dagliga liv, från konsumtion till återvinning och allt där emellan. Största delen av förbättring får bli temat för 2019; en stegvis process att anpassa och anamma.

Det jag gör nu, omedelbart, är att jag avslutar min relation med snabbmode. 

Vad är snabbmode?

Ända sedan den industriella revolutionen på 1800-talet har mänskligheten strävat efter att försnabba alla processer, i enkelhetens namn. Det sanna orsaken var stadgandet av kapitalism, som slog rot via den amerikanska drömmen och sipprade över till resten av världen efter det första världskriget på 1920-talet. 

Globaliseringen öppnade oanade möjligheter för all affärsverksamhet. Framför allt förstorade den marknaden.  Länge låg fokuset på annat håll än mode, tills köpcenter började öppnas runt om USA på 80-talet.

Länge dikterades modeindustrin av max fyra säsonger; vår, sommar, höst och vinter. Men i och med att efterfrågan växte märkte företag att de kunde lansera fler kollektioner, och efter att produktionen kunde flyttas utomlands för en bråkdel av det pris den kostat på hemmaplan, kunde kläder säljas billigare medan vinstmarginalen växte.

Konsumentkulturen sporrade till materialism. Skillnaden mellan hög och låg kvalitet växte, både gällande kvalitet, pris och etik. Företag inom snabbmode märkte att så länge priserna hölls låga, fanns det konsumenter.

Modeindustrin är ett stilrent exempel på kapitalism. Vad är så fel med business, kan man undra? Jag kände inte till detaljerna tidigare, för jag ville inte veta. Möjligheten till bojkott fanns som en vag idé i bakgrunden, men den fick aldrig uppmärksamhet.

Nu finns inga alternativ.

Etik och praktik

Företag inom snabbmode erbjuder snabba kollektioner till låga priser. Nyckelordet är “snabb”. Planeringen, produktionen och försäljningen av produkterna ska gå undan, eftersom företag erbjuder en ny kollektion varje vecka. Istället för fyra säsonger, har vi 52.

Det betyder att de förlitar sig på trender och pressar ut dem till allmänheten bara för att byta trend nästa vecka. Marknadsföringen bygger på att locka till köp varje vecka. Det är så dessa företag lyckas bygga en (beundransvärd) vinst, sina låga priser till trots. Eftersom en stor del av snabbmodeföretagen riktar sig mot unga där målgruppen ligger från skolålder till ungefär 30, exploaterar de en önskan att passa in. De spelar ett emotionellt kort som tydligen fungerar väl. 

Pressen att följa trender, se ut och leva på ett visst sätt stoltseras på sociala media. Visst kan man välja att inte se majoriteten av marknadsförningen – men den är såpass nära, såpass aktiv, att den sipprar in.  

Kvalitet

Man skulle anta att det finns en x mängd utrymme i en persons garderob, och att man inte kan samla på sig otaliga mängder kläder. Ett nytt klädesplagg per vecka rackar upp en beundransvärd nota. Problemet löser sig med den låga kvaliteten av de kläder man köper.

Industrin försöker förminska alla sina kostnader för maximal vinst, och kvaliteten av råvarorna är inget undantag. 

Allt från produktionen av själva råmaterialet, exempelvis bomull, till hanteringen av slutprodukten sker på kostnad av människor och miljön. Kemikaler både rörs och andas in på daglig basis av de arbeterna som hanterar dem, och senare vidare till konsumenten från själva tygen. Färgandet av kläder är på global nivå den näst största nedsmutsaren av vatten, trumfad av agrikultur. 

Världen blev medveten om situationen då en byggnad kollapsade i Rana Plaza i Bangladesh år 2013. Över 2,500 arbetare skadades i olyckan, medan 1,134 dog. Trots att tragedin gav upphov till en myriad positiva förändringar, återstår utmaningar och bristfälligheter.

Å företagets vägnar spelar det ingen roll att kvaliteten är låg. Det ger dem möjlighet att sälja fler kollektioner, då konsumenter gärna köper nytt istället för att reparera och återanvända. För företagen spelar endast vinsten roll.

Återvinning

Tack vare den låga kvaliteten i snabbmodeindustrins produkter, kan det vara dödfött att försöka reparera ett tunt tyg som i första hand var dåligt sytt. Tunna fibrer och sneda snitt resulterar inte i produkter värda dina pengar.

Under de senaste åren har också modejättarna installerat återvinningslådor i sina butiker, med en fyndig twist av en rabattkupong ifall man donerar gamla kläder. Premissen är att inge en falsk känsla av gott samvete och tillåtelse att köpa mer. Sanningen bakom dessa återvinningslådor är inte lika oskyldig. En stor del av de “återvunna” klädeplaggen kombinerade med företagets egna produkter som inte sålt väl kan rätt och slätt försvinna ur ekvationen. Det snabbaste sättet är att bränna dem, vilket bland annat H&M och Burberry blivit beskyllda för.

Den låga kvaliteten av tyg spelar också roll. Bomull komposteras på ungefär ett halvår, läder tar mellan 25 och 50 år. Plast, till exempel polyester och lycra, tar närmare 200 år att brytas ner. Kompost blir de aldrig.

Vi lärde oss i skolan att det är farligt att bränna plast, för de utsöndrar gaser som är skadliga för både dig och miljön. Antingen har beslutsfattarna i modevärlden mått bra av en lågstadieundervisning i södra Finland, eller så… ja.

Feministisk aspekt

För några år sedan lade Vogue grunden för en trend av feminstiska t-skjortor och tröjor. Tanken bakom dem är magnifik, men själva produkterna är väldigt problematiska. 

De är gjorda under omständigheter som bryter mot allt feminism är och står för. Över 80% av arbetarna i klädfabrikerna är kvinnor, och samtliga arbetare sliter för en minimal lön. Sexuella övergrepp är vanliga. Vid graviditet eller ifall arbetarna stiftar fackförbund får de sparken. Men jo, du är extra feministisk för du har en tröja där det står att du är det.


Den mest ironiska t-skjortan i världshistorien.

Problematiken slutar inte där. Marknadsföring är konsten att göra en produkt så oemotståndlig att konsumenten inte kan motså den. PR är en produkt av sin omgivning och det samhälle det visas i.

Våldtäktskulturen har blivit bättre belyst efter #MeToo-kampanjen och en i allmänhet större medvetenhet om personliga gränser och sociala strukturer, men det faktum att vi lägger märke till dem är bara en början. Permanenta förändringar kommer från omvärderingar och nya prioriteringar.

Det känns som om vi är på rätt spår, men vi har en lång väg kvar att gå.

(Jag rekommenderar varmt Netflix-dokumentären “Feminists, what were they thinking?”, som tar en titt på andra vågens feminism under 70-talet.)

Blodet på våra händer

Medan jag skriver inlägget konstaterar jag att alla mina klädesplagg är producerade av snabbmodeföretag. De värmer inte inombords, då deras urpsrung är så tydligt nu. Men jag tänker använda dem så länge jag kan, så väl jag kan. Under en tid köpte jag alla mina kläder från återvinningscentraler och second hand, men jag slutade för att det var enklare att köpa snabbmode, och sedan blev det en vana.

För enkelhetens skull. Jestas vilken egoist. Min förströelseaktivitet var viktigare än exploaterade arbetares människovärde. 

Sedan decembers början har jag läst upp om snabbmode, dess struktur och spridning. Omsättningen av ren ondska avskräcker mig. För min del har jag fått nog, och fokuserar härmed på etiskt köpande.

Tekniskt sett tillåter vi snabbmodeföretag inte bara exploatera oss och vår integritet, utan också alla vars liv berörs av produktionskedjan. Konsekvenserna ligger på global nivå då både mänskliga rättigheter bryts och miljöförstörelse främjas. 

Att förbättra omständigheterna kring dessa fenomen är inte en lösning, eftersom det tillåter att systemet upprätthålls. Vad som behövs är en grundlig förändring av marknadssystemet och aktiv övervakning av dessa företag för att hindra dem från att exploatera sin omgivning.

Det bästa jag kommer på som jag kan göra här och nu, en individ bland miljoner andra, är att bojkotta dem. Det är inte mycket, men det är en början. Och tro mig, jag har bara börjat.

*BTW: jag skriver inte det här i hopp om att döma någon. Hur och om man spenderar sina resurser hör än så länge till finländarens personliga frihet. Jag vill bara att man är medveten om sin omgivning.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.